tisdag 30 augusti 2011

Separation

Så var det dags för grannarna att ta hem fåren från betesmarker längre bort, men bara tjejerna. Killarna fick vara kvar. Det var riktigt synd om dem. De fattade ingenting! Vart ska våra mammor och tjejer?!! De bräkte och sprang efter bilen och kärran i en väldans fart tills grinden kom emot. Undrar hur de klarade natten med bara fyra i flocken. Tjejerna var nöjda och glada när de kom fram och började genast beta. Säkert skönt utan hormonstinna unga killar...

 
Här kommer de snällt i kö när vi anländer.


Vår lilla Wilhelm. Fortfarande lika kramgo!



Jepp, ännu är han en famnkille.


De bruna lurviga killarna.

2 kommentarer:

  1. Åååh, jag älskar får (levande)! För att inte tala om små söta lamm!!!! Ur(g)ulliga djur!

    Härlig päls och vacker färg (säljer ni fårskinn - frågar en som inte vill ha med "dödade" djur att göra, heh)?

    Kraam!
    -Pia-

    SvaraRadera
  2. Hej! Ja, de är så söta! De små åtminstone. Det är våra grannars får utom ett som de säger att är vårt av anledningen att vi råkade var hemma och räddade det när det föddes och var svagt. (värma vetekudde och nappflaska till litet får är sött! + lite nattvaka)

    SvaraRadera